Detaljerna kring sonen Karl Stranne den yngres död blir kända efter 150 år när man hittar fadern, Karl Stranne den äldres okända dagböcker.
Det är en blåsig dag på senhösten, och på havet går det vita gäss. Jag möter upp Harald Stranne på hamnkaféet i Smögen. Kaféet är nästan tomt. Turistsäsongen är över och det är bara vi och ett tyskt par som hittat hit. Harald Stranne börjar berätta om en tragisk släkthistoria som efter 150 år fått ett avslut. Vår Harald Stranne är ättling till
Karl Stranne den äldre från Smögen vars äldste son, Karl den yngre, gick till sjöss i unga år på briggen Blue Bird av Hull. Sonen fick aldrig återse sitt hem. Sista livstecknet från honom var ett brev stämplat i Middelsborough. Modern kom aldrig över sonens död och även fadern, tidigare sedd av sin omgivning som en viking, en örn, blev med åren nedbruten som om han bar på ett tungt ok.
När huset på den lilla ön skulle tömmas för försäljning gjordes ett oväntat fynd. Harald berättar: ”Som alltid i hus som varit hemvist för samma släkt i generationer är det mycket saker att ta hand om vid försäljning. Jag och min fru började med att rensa ut nedervåningen. Efter att det var klart så skulle den oinredda vinden städas ur. Vi hade inte förväntat oss att hitta något av värde. Döm om vår förvåning när jag och min fru väl dolt, hittade en bunt dagböcker som låg inkilade under taknocken. Vi undrade förstås vems dagböckerna var? Och varför de var så väl gömda?”
”När jag och min fru läst igenom det som skrivits i dagböckerna blev vi så tagna att vi bara satt och stirrade på varandra. Så gripande och förtvivlat hade Karl Stranne den äldre skrivit ned sin tragiska hemlighet som han valt ensam att bära på resten av sitt liv. Han var medveten om att omständigheterna kring sonens död skulle kunna knäcka hans fru totalt.”
Harald plockar fram en tunn liten skrivbok. På pärmens framsida finns ingen titel som avslöjar innehållet, men första noteringen i boken är daterad juldagen 1872. Harald läser högt ur dagboken om hur ett skepp förliser på själva julafton, utanför Smögen, bara ett stenkast från familjens Strannes hem. Man får veta att gubben Stranne åker ut med sin egen båt och räddar de skeppsbrutna. Kapten och åtta sjömän. Men glädjen av att räddat dem förbyts plötsligt till sorg och förvivlan när namnet på det sjunkna skeppet blir känt. Briggen Blue Bird av Hull.
”När jag förstod att det var briggen Blue Bird av Hull” läser Harald ur dagboken för mig. ”Och att sonen inte var med bland de skeppsbrutna brast mina fördämningar. Kaptenen berättade att de hade glömt min pojk när de lämnade det sjunkande skeppet. Han stod fastsurrad vid rodret för att inte blåsa överbord när han styrde båten. Min pojk följde därmed briggen i djupet. Må gud förbarma sig över hans själ. Denna hemska sanning ska jag så länge jag lever bevara för mig själv för att skona hustrun min. Gud ge mig kraft att gå vidare…”
Vi lämnar hamnkafeét och jag tar adjö av Harald Stranne vars förfäder tjänat havet, ibland med livet som insats.
ylvis.me 